Det hela kan ha börjat i forna Egypten där cirkeln var en symbol för den evigt varande cykeln och mellanrummet i den såg som en port. Romarna använde trolovningsringar men denna sed togs inte upp i västvärlden förrän på 1200-talet. Romarnas ringar inkluderade ofta en nyckel som skulle symbolisera upplåsandet av rikedom.
De gamla grekerna satte ringen på vänsterhandens fjärde finger eftersom de trodde att där fanns vena amoris, kärleksvenen, som gick direkt till hjärtat. För romarna var ringen inte en kärlekssymbol utan mer ett tecken på ägande; mannen gjorde anspråk på sin fru. Under det andra seklet f v t fick den romerska bruden två ringar: en i guld att bära offentligt och en i stål att bära hemma medan hon skötte hushållssysslorna.
De gamla grekerna kan ha varit de första att tillverka förlovningsringar men de var då mer sedda som trolovningsringar och gavs oftast, till skillnad mot dagens tradition, efter att man faktiskt ingått äktenskap.
Under kolonialtiden i Amerika brukade man ge en fingerborg som tecken för evig partnerskap. Kvinnorna brukade ta bort toppen på fingerborgen och gjorde således om den till ring. Den första väl dokumenterade diamantringen som getts som förlovningsring var från den tysk-romerske kejsaren Maximilian I till Maria av Burgund 1477. Detta ledde till att de högre klasserna och andra rika började ge sina älskade diamantringar. 1870 upptäcktes guldgruvor i Afrika vilket bidrog till ökad spridning. Länge ansågs diamantringar vid förlovning tillhöra adel och aristokrater. Traditioner främjade oftast de enklare ringarna/banden som fanns från början. Att förlovningsringar med diamanter skulle vara för alla är ett amerikanskt påfund som uppkom så sent som på 1930-talet.
Historiskt sett var trolovningsringarna, like de romarna använde sej av, inte alltid en symbol för äktenskap. De var ofta ett tecken på tillgivenhet och vänskap.
Förlovningsringarnas kommer från 1215 då påven Innocentius III införde en väntetid mellan tidpunken då man lovade att gifta sig och bröllopet. Under denna tid symboliserade ringarna parets tillgivenhet för varandra. På den tiden visade ringarna även ofta på bärarens sociala rank då det endast var tillåtet för de rika att äga eller bära ringar med juveler.
Före 1900-talet var det vanligt med andra sorters förlovningsgåvor. I slutet av 1800-talet, bland religiösa människor som undvek smycken, var det vanligt att bruden fick en fingerborg. Det blev inte standard i väst med förlovningsringar förrän i slutet av 1800-talet.
