Vi har det allt väldigt bra ändå...

Har varit ute i världen och fladdrat. Har fått väldigt mycket tankar efter att ha besökt bland annat Sarajevo. Har aldrig riktigt förstått det här med krig förrän nu. Att se ruiner och hus med skotthål efter kriget 92-95 har verkligen satt allt i ett helt nytt perspektiv. Vi har det så fantastiskt bra här i Sverige, och vi vet inte ens om det.

En vacker källa i Hercegovina.

Week 32 - P is for Past lives

(För svenska scrolla ner.)

I have thought about past lives  a lot. I have never met anyone who've told me about my past lives and frankly I don't know what to believe if I did. How could somebody else tell? Wouldn't it be me who had to go back in time to find out?

I once read about a woman who collected pigs in all shapes. She had a huge collection of knick-knack pigs. It turned out, after research, that she had a relative way back in time who had worked as a butcher, specialising in pigs (if I do remember correctly). I thought this was very interesting and I have a bad feeling of me having been a baby farmer  in one of my past lives. In Sweden we called them "angel makers" (änglamakerska) since they often made "angels" out of the children through mistreatment.

Surely now you wonder how I can believe this. In Sweden they existed as late as in 1930 when an "angel maker" in Stockholm was convicted for her business. This means that if one believes in past lives there are people out there who has been these people in a past life. This doesn't mean you have to be bad in your present life. Everybody seems to have been Indian princesses and pharaos in their past lives, you never hear of anyone having been something not so pleasant. Isn't that strange? Someone has to have been these persons too.

I collect angels. And foremost a special kind of angels; hand painted, ceramic ones that almost look like little children. And now you think "So?". I want these angels in a special way, and I paint them myself, I want to create them. I have never seen myself as a lifebringer. As long as I can remember I have wanted to adopt. There are millions of children out in the world who have no parents and it is very important to me to one day be able to give some of these children (two hopefully) a wonderful home. You're supposed to learn something in each life it's said. What do you think, may I be on to a past life here?

Some of the angels I've painted.

Några av änglarna jag målat.

Jag har funderat mycket på det här med tidigare liv.  Jag har aldrig träffat någon som talat om vad jag levt för liv innan, och jag vet inte vad jag skulle tro om jag gjorde det heller. Hur ska någon annan kunna säga det? Det måste väl vara nåt jag själv reser tillbaka för att ta reda på, eller?

Jag läste en gång om en kvinna som maniskt samlade på grisar i alla former, hon hade en gigantisk samling prydnadsgrisar. Det visade sej sedan att hon hade en släkting långt bak i tiden som varit slaktare. Och specialiserad på just grisar om jag inte missminner mej. Jag tyckte detta var intressant och jag har en liten ond aning om att jag själv har varit änglamakerska i ett tidigare liv.

Nu undrar ni hur jag kan tro något sådant. De har funnits till så sent som på 1930-talet (då en änglamakerska i Stockholm blev dömd för sin verksamhet) och det betyder att tror man på tidigare liv finns det människor därute som traskar omkring och faktiskt har varit dessa i tidigare liv. Det betyder inte att man behöver vara ond i detta livet. Alla har alltid varit indianska prinsessor och faraoner i sina tidigare liv, aldrig otrevliga saker. Är inte det märkligt? Någon måste ju ha varit även de människor ingen vill kännas vid.

Jag samlar på änglar. Och gärna en särskild typ av änglar; handmålade keramikänglar som nästan ser ut som små barn. "Jaha, och?" tänker ni nu. Jag är ganska bestämd på att jag ska ha målat änglarna själv, jag vill skapa dem. Jag har aldrig sett mej själv som en livbärerska. Jag har så länge jag kan minnas varit säker på att jag vill adoptera. Det finns så många barn utan föräldrar och det känns viktigt för mej att ge någon av dem (två förhoppningsvis) ett underbart hem en dag. Man ska ju lära sej något av varje liv heter det. Vad tror ni, kan jag vara ett tidigare liv på spåren?

ödet - fate

(For English, see end of post)

Ödet är ju något de flesta har någon slags relation till. Vissa tror på det, andra inte. Man kan ju fråga sej om allting redan är förutbestämt, vad tjänar då magiska ritualer och spådomar till? Är ödet oföränderligt, ja då tjänar det väl kanska inte så mycket till, spådomarna blir då bara en föraning om vad som komma skall. Men om ödet är föränderligt, då öppnas ju genast en massa möjligheter upp. Jag tror själv på ödet. Och jag tror att vissa saker är förutbestämda och/eller oföränderliga medan andra är formbara och kan ändras. De förutbestämda och oföränderliga händer, även om man fått reda på dem i förväg och således försöker ändra dem. De kanske då ändras för stunden (om man har tur), men de kommer i så fall inträffa vid ett senare tillfälle, och är de oföränderliga ja, då går de inte att undvika eller ändra för stunden. De formbara är sådant man kan ändra, kanske genom att via spådom få veta i förväg och på så sätt ha möjlighet att påverka genom att till exempel välja en annan väg, eller så ändras de för att man väljer annorlunda än vad man hade tänkt från början (eller i ögonblicket spådomen gjordes).

Jag gillar sådana här funderingar. Man kan vända och vrida i all oändlighet. Vad tror ni?

**************************************************************

Everybody has some kind of relation to Fate. Some believe in fate, others don't. One may ask if everything is pre-determined why use divination and magic to try and manipulate it? If fate is unchangeable, well, then there is no use, predictions will just be a premonition of what's to come. If fate is changeable, then many doors of opportunity open. I believe in fate. And I believe that some happenings are pre-determined and/or unchangeable while others are workable and can be changed. The ones that are pre-determined and unchangable happen, even if you have had a prediction about them in advance and try to change them. They might change for the moment (if you're lucky), but they will occur eventually anyway, and if they are unchangable they will eventuate and can't be avoided or changed for the moment. The changable ones are things that can be affected for example by changing your ways or because you choose differently from what you would have from the beginning (or the moment of the divination).

I like this kind of speculations. The possibilities are infinite. What do you believe?

Week 12 - F

(För svenska, scrolla ner.)
Every now and then you hear people claiming they come from some Family Tradition, and there are a lot of "special ones" in the family who had gift of different kinds. Others are lucky enough to inherit something exciting from som grandmother or someone else in the family.
So is it hopeless if you don't have a tea leave reading aunt or aren't the daughter of a big seer? No, of course not. First of all, I am convinced that someone has to be the first in the family, right? A family tradition takes generations to evolve and it doesn't matter how long such a tradition is, someone has to have been the first, the on who started it. And second, it's quite likely that if you feel so strong for magic/divination/paganism or what it might be in this life, you probably were involved in it in a past life. And I'm sure it's an even stronger sign of this if you feel like you've come home when you start exploring this path.

When my boyfriend was about fem or six he said this to this mother:
"Every time the sun sets a human dies and every time the sun rises a human is born. And everybody has lived before, but mum you don't remember it because it was such a long time since you died."
His mother is sure he has some psychic ability.
Me myslef have no idea if there is something exciting in my family or not. I have never asked or heard anything. My maternal grandmother would have made a great medicine woman I'm sure. All animals seem to love her too. But if I look at my parents so, no, I do not think any of them have some psychic ability.

I don't think one should be ashamed or feel one don't have the capacity in any way if there isn't a merest trace of paganism in one's family. Instead this should be seen as a perfect opportunity and maybe even a mission. You have the chance to lay the fondation of your own family tradition!

**************************************************************************

Man hör ju då och då folk som säger sej komma från någon familjetradition, och det finns en massa "speciella" i släkten som haft gåvor av det ena eller andra slaget. Andra har turen att ärva något spännande från någon mormor, farmor eller någon annan spännande tant i släkten.
Är det då kört om man inte har någon tebladsläsande faster eller är dotter till Saida? Nej, självklart inte. För det första så är jag övertygad om att någon måste ju vara den första i släkten, eller hur? En familjetradition tar ju generationer på sej att utvecklas, och hur lång en sådan familjetradition än är så måste någon ha varit den första, den som startade det hela. För det andra så är det ganska troligt att om du har en sådan stark dragning till magi/spådom/paganism eller vad det nu kan vara i detta livet, då är det med sannolikhet så att du har pysslat med det i ett tidigare. Och jag tror att det är ett ännu starkare tecken på att det är så om det känns som om du hittat hem när du börjar utforska den vägen.

Min sambo sa så här till sin mamma när han var liten (kanske fem, sex år):
"Varje gång solen går ner så dör en människa och varje gång solen går upp så föds en människa. Och alla har levt förut, men mamma du kommer inte ihåg det för det var så länge sedan du dog."
Hans mamma är säker på att han har någon psykisk förmåga.
Själv har jag ingen aning om ifall det finns något spännande i min släkt eller inte. Jag har aldrig frågat, eller hört något. Min mormor hade dock passat som medicinkvinna tycker jag. Alla djur verkar älska henne också. Men som sagt ser jag på mina föräldrar så, nej, de är nog inte så mediala någon av dem.

Jag tycker inte man ska skämmas eller känna sej sämre på något vis om det inte finns minsta spår av något paganskt i ens släkt/familj. Se det istället som ett ypperligt tillfälle och kanske rentav ett mission. Du har ju chansen att bli den första att lägga grunden till en alldeles egen familjetradition!

tankar

(For English, see end of post)

Jag har hemtenta och skriver om hur Ryssland blev ortodoxt. Ortodoxin ses ju, av sej själv, som den sanna läran. Tentan är färdigskriven men jag fastnade i funderingar på den kristna guden. Han kräver ju att vara den enda, men det finns ju en massa helgon som de troende ska vörda, för att inte tala om Jesus... Hur går det ihop? Jag växte som jag tidigare sagt inte upp i en religiös familj men under en liten period bad jag faktiskt aftonbön. Jag var då ganska liten och tänkte att även om jag inte trodde på Gud var det nog bäst att göra det ändå, för säkerhets skull. Då är frågan, tycker Gud att det är rätt att man ber till honom, eller för all del tror på honom, för att man inte vågar något annat? Det tycker i alla fall inte jag låter så storsint. Och satt han och myste och smålog för sej själv när folk slaktades för att de inte ville ge upp sin gamla tro? Det låter inte som en god gud enligt min mening. Säger inte bibeln att människan fick en fri vilja? Hur kan förklarar man då att man tvingade folk att bli kristna?

***********************************************************************

I'm doing a home exam and I'm writing about how Russia became orthodox. The Orthodoxy is according to itself the true doctrine. The exam is done but in my head thoughts about the Christian God got stuck. He demands to be seen as the only god, but there are a lot of saints that the believers are supposed to whom show reverence, not to mention Jesus... That doesn't make sense, does it? I grew up in a non religious family but for some time I actually said a prayer before falling asleep. I was very little then and even if I did not believe in God I thought it was safest to pray anyway, just in case. The question I ask now is what does God think about that, the fact that some pray, or not to mention believe in him, because they don't dare not to? If you ask me that does not sound so great-hearted. And did he sit and smile for himself when people got killed because they did not want to give up their old faith? That does not saund like a good god. Doesn't the bible say that the humans got the gift of free will? How then explain the constraining of people into Christianity?

tankar om återanvändning

Jag har varit duktig idag och sopsorterat. Det gör jag visserligen alltid, men jag har tänkt att jag ska utveckla det lite. I soprummet finns kärl för tidningar och trycksaker men inte för pappersförpackningar. Tyvärr. Dock finns det en sopstation, som inte tillhör bovärden utan Göteborgs stad, lite längre bort och där finns möjlighet att sortera pappersförpackningar. Jag tänker införa en vana att traska dit med sådant. Även plastförpackningar. Det är det minsta jag kan göra. Det är inte ens långt och på måndagar tänkte jag försöka börja med att springa eller gå (har legat på latsidan med detta länge nu) och då passar det ju att ta den lilla, lilla omvägen förbi där innan jag sätter iväg mot parken.

Jag har aldrig förstått människor som slänger skräp ute; till exempel öppnar en godisbit eller glass och bara släpper papperet helt sonika på stället de står. Eller folk som kör bil och slänger ut skräpet genom fönstret för de vill inte "skräpa ner i bilen". Jag förstår bara inte tänket. Hur kan man vara så respektlös? Mot djur och natur, men också mot medmänniskor. Någon kommer ju bli tvungen att plocka upp efter dem. Bilister ska inte klaga på vägskatter och så vidare när de skräpar ner längs vägarna då skatterna får användas för att någon ska städa diken. Man får ju tänka lite längre än näsan räcker. Detsamma gäller tuggummi. Jag undviker att slänga tuggummi ute då risken finns att en fågel eller dylikt försöker käka upp det och istället får näbben igenlimmad och sedan inte kan äta. (Brukar driva mamma till vansinne när jag lånar bilen och glömmer ta med mej tuggummit in och slänga det, det sitter då kvar lite tjusigt på instrumentbrädan... *hihi*)

Jag förstår inte heller den här slit-och-släng filosofin vissa människor har. Det måste väl vara mer ekonomiskt att vara rädd om samt ta hand om sina saker så de håller länge? Min familj är inte så bra på att slänga saker, de sparar gärna gamla möbler och så vidare, men jag växte också upp på en gård så det fanns lite plats i uthusen för förvaring. Man kan såklart inte spara allt, men är sakerna hela och plats finns så varför inte. Idag är det ganska tacksamt, har kunnat leta upp ett gammalt 50-tals-nattduksbord som jag målat om. Detsamma gäller kistan som numera fungerar som soffbord, den letade jag upp i unga år i jakten på en "brudkista" att förvara porslin, glas och andra hushållsartiklar jag fick inför framtida utflytt på födelsedagar i (så funkar det i min familj, när man ska flytta har man i praktiken det som behövs). Har även en hel del ärvda köksartiklar i form av skålar, stekspadar och så vidare.
Nu bor jag i lägenhet och det är inte lika mycket plats längre, men på vinden står två säckar med kläder som jag ska skänka till Stadsmissionen, jag har ingen som vill ärva kläder längre så någon nytta ska de ju göra, är lite för lat för att lägga ut på tradera/blocket så... Funderar på att försöka ha ett år med minsta möjliga antal klädköp. Förra året var det skor jag lät bli, grävde på vinden och hittade utmärkta vinterskor köpta kanske 2002(!) som inte blivit använda många gånger. Tänkte att det finns så pass mycket i garderoben att jag kan klara mej på det, den är ju faktiskt ganska full.

Nu har jag flummat tillräckligt =) Vad jag ville komma fram till var mer återanvändning och mindre slit och släng. Vad har ni för tips?

tankar om ömsesidig respekt

Jag känner mej lite arg just nu. Jag vet inte hur det är med er men jag har många gånger upplevt när det kommer till andra religioner att de kräver en sådan vördnad. Det är absolut förbjudet att säga någonting negativt alls om dem eller ve och fasa, skämta om dem. Detta är dock något som är endast enkelriktad då de får fördöma och dra häxor/hedningar/samtliga andra religioner än sin egen i smutsen hur mycket de vill. Alla måste såklart få säga sitt och det ska vara okej att skämta, men ska du säga ditt får du låta din nästa göra detsamma.
Man måste få tro vad man vill, det är lagstiftat till och med, precis som det finns en yttrandefrihet och den gäller faktiskt alla.
En nypa salt kanske?

när bibeln kommer på tal

För några veckor sedan ringde det en dag på dörren. Jag brukar i regel inte öppna om jag inte väntar någon, men denna dagen gjorde jag det ändå. Där ute på trappavsatsen stod två killar, kanske mellan 20 och 30. De skulle vilja prata om bibeln, tillkännagav de och tillade, "den har du väl hört talas om?". (Jehovas månne?) Jo, tyckte jag, har nog hört den nämnas nån gång. Sedan upplyste jag att det inte blir så mycket bibelläsning för min del då jag är wiccan. Den ena sa att han aldrig hört talas om det och den andra såg ut att fundera och sa sedan; Jo, jag har nog hört det, det är vad man med andra ord även kallar häxa." Kan man säga sade jag och tillade att jag måste stänga dörren då min katt som jag hade i famnen ville smita ut. Han som hört talas om wicca tittade på henne och sa lite frågande "En vit katt...?". Har vi lite fördomar kanske? tänkte jag leende medan jag stängde dörren och satte ner min ragdoll på golvet. Vad hade han väntat sej? En svart, talande Salem Saberhagen?

Jag kan erkänna att för många år sedan tänkte jag faktiskt att jag skulle läsa bibeln, det är ändå världens mest lästa bok. Jag kom inte många sidor innan jag faktiskt la ner projektet. Jag blev bara mer förbannad ju mer jag läste. (Är man bara det minsta femisistisk är det omöjligt att läsa bibeln utan att reagera.) Folk får hemskt gärna tro på det som står i bibeln om de känner att det ger dem någoting, absolut. Själv är jag skeptisk. Jag anser inte att en gud (som nu ska vara så rättvis och god) skulle straffa inte bara Adam och Eva som törstat efter kunskap utan även deras avkommor, deras ännu icke födda ättlingar. Det låter som något en surgubbe hittat på för att banka in i sin fru att han är mer värd än henne bara för att hon bär på möjligheten att vara en livbärerska. Dessutom ska man ha i åtanke att de som skrev bibeln även var övertygade om att jorden var platt...
Jag vet att de som tror på bibeln med största sannolikhet inte tror på det jag tror på och det är okej med mej. Jag vill dock att de ska kunna tänka sej att vara vidsynta nog att inse att alla inte tror samma och att alla måste få välja utan att för den skull få kastat i ansiktet att de kommer brinna för evigt.

Hur ni några funderingar kring detta? Kommentera gärna =)