Imbolc

Imbolc, eller Imolg som betyder "i magen", är en keltisk högtid som infaller 2 februari (1 februari enligt vissa traditioner) och markerar början på våren. I Skandinavien kan vi kanske inte riktigt associera till att våren är på väg då februari för oss är en vintermånad. Många hedrar istället den keltiska trippelgudinnan Brigid som gav namn åt det keltiska kungariket, Brigantia, i norra England. Brigid var en gudinna som stod för poesi, helande och smideskonst och hon förknippades således med elden men också med ljuset och hemmets härd. Kristendomen ersatte den hedniska gudinnan med St. Brighid som övertog många av dessa egenskaper (Farrar & Farrar, 1981:62). Inom wicca, och hedendom också för den delen, görs ofta brigidkors till imbolc. Det är en kristen symbol men tros ha hedniska anor som stammar från solkorset (www). Det finns en teori från Irland om korsets härkomst, där flätades det i halm och skyddade hemmet från brand och det anses äldre än det kristna. Man tror att flätandet av korset i säv eller halm härstammar från en uråldrig, förkristen ceremoni för att förbereda inför vårsådden (Farrar & Farrar, 1981:62-63). Jag föredrar solkorset/solhjulet då det förekommit i skandinaviska hällristningar så tidigt som under bronsåldern. Det tilltalar mej mer. (Lite skandinaviskt vill i alla fall jag få in i firandet.)

Brigidkors.

Gudinnan är nu återhämtad efter att vid yule ha fött Guden och går nu från att vara den Gamla till att bli Jungfrun. Att ljuset är på väg tillbaka väcker henne. Vid den här tiden är Guden väldigt ung och han håller på att växa till sej. Traditionellt är detta en tid då initieringar brukar äga rum, både till coven och för självinitieringar (Cunningham, 2006:88). Nu är det även en bra tid att släppa sådant som inte gagnar en eller som man inte längre vill kännas vid. En ny början helt enkelt, samt ett löfte om vårens återkomst (även om det dröjer ännu lite till för oss i Skandinavien).
I vissa traditioner ses imbolc som en kvinnlig högtid på grund av dess associationer till Brigid och således Gudinnan.

I antikens Rom var februari månad tid för rening. I början av månaden inföll Lupercalia, då Luperci, Faunus präster (Faunus var en behornad gud, en motsvarighet till Pan, vilket han ofta kallas i litteratur) som traditionellt var klädda i getskinn sprang längs gatorna nakna, förutom getskinnsbälte och bärande getskinnsremmar. Med dessa remmar snärtade de till alla de mötte och särskilt gifta kvinnor som troddes bli extra fertila av detta (Farrar & Farrar, 1981:65).

I Spanien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har man länge trott att om det är fint väder på kyndelsmässodagen så är mer vinter att vänta, men om det är dåligt väder denna dag är vintern över (Farrar & Farrar, 1981:66).


Källor:
Cunningham, Scott, 2006. Wicca - Vägledning för den självständiga utövaren. Första upplagan. Vattumannen förlag.
Farrar, Janet & Farrar, Stewart, 1981. Eight Sabbats for Witches. London: Hale.
Wikipedia, <http://en.wikipedia.org/wiki/Brigid's_cross>. Hämtad 2014-02-18.
Bild från: Wikipedia

Liten update

Här händer ju inte så hysteriskt mycket direkt. Har väldigt mycket att göra, dessutom håller jag på att bli förkyld. Ska försöka ta det lugnt så kanske jag slipper undan men misstänker att det är lite för sent.
Trodde ju att jag skulle få så mycket läst över jul/nyår. Så blev det ju inte. Jag var väldigt duktig och gjorde klart allt jag skulle göra på utbildningen nästan en månad i förväg så jag trodde att jag skulle ha lust att läsa en massa efter det. Det hade jag inte. Men lusten kommer nog snart tillbaka, det gör den alltid. Innan jul gav jag alltså mej själv två böcker som belöning för att jag gjorde klart allt enligt min egen deadline. Lite uppmuntran ska man ju ha. Det är Raymond Bucklands stora blå och en bok av Raven Grimassi som står i bokhyllan och väntar. Känner mej lite lockad nu när jag tänker på det.

Nu ska jag kurera mej lite.

Fridens liljor!