tankar om Guden

Jag vet inte hur det är med er, men jag har lite svårt för kontakt med Guden. Det känns inte lika naturligt som med Gudinnan på något sätt. Av vad jag har läst har jag förstått att det inte är helt ovanligt för wiccaner att känna så. Speciellt inte nya vandrare på vägen. Vare sej man växt upp i ett religiöst hem eller inte så har man ändå någonstans i bakhuvudet att den manliga guden är en straffande och dömande gud som mest värnar om männen som sina likar medan kvinnan hyssjas och inte uppmuntras att utveckla någon djupare andlig relation. Det kan ses tydligt i vissa grenar av religioner där kvinnor exempelvis inte får bli präster. När man som kvinna då först kommer i kontakt med wicca där man dyrkar en gudinna som beskyddar och värnar om inte bara världen och alla på den utan även representerar det ytterst kvinnliga faller det sej natuligt att bygga upp en relation till henne. Guden faller gärna i skymundan då man under hela livet fått lära sej att det finns bara en enda gud som kommer sända alla som inte faller honom på läppen till ett liv i evigt lidande.
Den wiccanska Guden är inte en avundsjuk krigsgud som kräver att alla ska ligga vid hans fötter och dyrka bara honom. Den wiccanska guden är istället en fertilitetsgud, en solgud och en härskare över vilda djur. Han är Gudinnans uppvaktare, älskare och son. Varje år dör han för att återfödas vid Yule och växa sej starkare under våren för att vid Beltane förena sej med Gudinnan.
Jag har som sagt lite svårt för att närma mej Guden och jag anar att det har att göra med den kristna. Även om jag inte uppfostrades i en religiös familj så är kristendomen den religion man får lära sej mest om i skolan och så vidare och någonstans inom mej har jag ett litet förakt, eller kanske en motvilja mot den kristna guden som för mej är en gud som ser mej som mindre värd än mina bröder. Jag vill inte underkasta mej en gud som anser att jag inte är lika mycket värd för att jag är kvinna och som straff för det fått möjligheten att bära och ge liv; speciellt då jag inte ens ser mej själv som en livbärerska. Jag vet att den wiccanska Guden ser helt annorlunda på det här, han dyrkar Gudinnan vid Beltane och vinner hennes gunst. För de wiccanska gudomarna finns ingen synd i att dyrka varandra, tvärtom, de uppmuntrar till att leva i njutningens tecken.
Jag har bestämt mej för att koncentrera mej på Gudinnan tills jag känner mej redo att närma mej Guden. Tills dess behöver jag ge Guden ett namn som tilltalar mej då namnet Guden liknar det kristna tilltalet alldeles för mycket. Namnet 'Pan' tilltalar mej ganska mycket men jag ska undersöka och läsa på lite om de olika aspekterna av Guden så jag har lite att jobba med. Men tills tiden är inne är det Gudinnan och hennes många sidor som får bli i fokus. Allt har sin tid och saker får ta tid. Djupa relationer växer inte fram på en eftermiddag.