Imbolc

Imbolc, eller Imolg som betyder "i magen", är en keltisk högtid som infaller 2 februari (1 februari enligt vissa traditioner) och markerar början på våren. I Skandinavien kan vi kanske inte riktigt associera till att våren är på väg då februari för oss är en vintermånad. Många hedrar istället den keltiska trippelgudinnan Brigid som gav namn åt det keltiska kungariket, Brigantia, i norra England. Brigid var en gudinna som stod för poesi, helande och smideskonst och hon förknippades således med elden men också med ljuset och hemmets härd. Kristendomen ersatte den hedniska gudinnan med St. Brighid som övertog många av dessa egenskaper (Farrar & Farrar, 1981:62). Inom wicca, och hedendom också för den delen, görs ofta brigidkors till imbolc. Det är en kristen symbol men tros ha hedniska anor som stammar från solkorset (www). Det finns en teori från Irland om korsets härkomst, där flätades det i halm och skyddade hemmet från brand och det anses äldre än det kristna. Man tror att flätandet av korset i säv eller halm härstammar från en uråldrig, förkristen ceremoni för att förbereda inför vårsådden (Farrar & Farrar, 1981:62-63). Jag föredrar solkorset/solhjulet då det förekommit i skandinaviska hällristningar så tidigt som under bronsåldern. Det tilltalar mej mer. (Lite skandinaviskt vill i alla fall jag få in i firandet.)

Brigidkors.

Gudinnan är nu återhämtad efter att vid yule ha fött Guden och går nu från att vara den Gamla till att bli Jungfrun. Att ljuset är på väg tillbaka väcker henne. Vid den här tiden är Guden väldigt ung och han håller på att växa till sej. Traditionellt är detta en tid då initieringar brukar äga rum, både till coven och för självinitieringar (Cunningham, 2006:88). Nu är det även en bra tid att släppa sådant som inte gagnar en eller som man inte längre vill kännas vid. En ny början helt enkelt, samt ett löfte om vårens återkomst (även om det dröjer ännu lite till för oss i Skandinavien).
I vissa traditioner ses imbolc som en kvinnlig högtid på grund av dess associationer till Brigid och således Gudinnan.

I antikens Rom var februari månad tid för rening. I början av månaden inföll Lupercalia, då Luperci, Faunus präster (Faunus var en behornad gud, en motsvarighet till Pan, vilket han ofta kallas i litteratur) som traditionellt var klädda i getskinn sprang längs gatorna nakna, förutom getskinnsbälte och bärande getskinnsremmar. Med dessa remmar snärtade de till alla de mötte och särskilt gifta kvinnor som troddes bli extra fertila av detta (Farrar & Farrar, 1981:65).

I Spanien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har man länge trott att om det är fint väder på kyndelsmässodagen så är mer vinter att vänta, men om det är dåligt väder denna dag är vintern över (Farrar & Farrar, 1981:66).


Källor:
Cunningham, Scott, 2006. Wicca - Vägledning för den självständiga utövaren. Första upplagan. Vattumannen förlag.
Farrar, Janet & Farrar, Stewart, 1981. Eight Sabbats for Witches. London: Hale.
Wikipedia, <http://en.wikipedia.org/wiki/Brigid's_cross>. Hämtad 2014-02-18.
Bild från: Wikipedia

Lughnasadh - Augustiafton

Lughnasadh, även kallad Lammas, firas den 1 augusti och är en skördehögtid. Lughnasadh (uttalas 'Loo-nassa') firas vid sommarens första skörd. Den enklare stavningen Lúnasa  är iriska för augusti månad. Högtiden har fått namnet efter den keltiska sol- och eldguden Lugh. Man tror att namnet Lugh kan ha samma rötter som det latinska lux  vilket betyder 'ljus' (Farrar, 1981: 102). Lammas är den kristna benämningen på denna högtid och kommer från 'Loaf-mass' (brödmässa). Det var nu man bakade det första brödet gjort på mjöl av årets första skörd. Brödet togs med till kyrkan för att välsignas av prästerna innan det delades ut. Att fira denna högtid säkerställde att det skulle bli gott om frukt och säd under de kommande månaderna. Den första plockade frukten eller den första sädeskärven som skars ansågs vara helgad åt den gamla religionens gudar och behandlades därför på ett särskilt sätt (Lady Sabrina, 2006: 145).
Guden förlorar sin styrka ju längre åt söder solen går upp och nätterna blir längre. Gudinnan ser på detta med både glädje och sorg. Hon ser honom dö samtidigt som han växer i henne sköte (Cunningham 1992: 90). Guden offras nu för landet och för att folket ska få sin skörd och Gudinnan är den som tar hans liv.
Lughnasadh lovar fullbordande av skörden. Ofta bakar man en brödgubbe och offrar den som symbol för Gudens offer.

Säd symboliserar vid firandet av denna högtid jordens bördighet, livets uppvaknande och livet som kommer från döden (Lady Sabrina, 2006: 145).

Jag benämner gärna denna högtid som augustiafton  eftersom Lugh för mej inte känns särskilt bekant. (Nu skulle väl augustiafton egentligen firas 31 juli om man ska vara petig i användandet av 'afton', men augustidagen låter helt enkelt inte lika tjusigt.)



Källor:
Cunningham, Scott, 1992. Wicca - vägledning för den självständiga utövaren. Tallinn: Vattumannen.
Farrar, Janet och Stewart, 1981. Eight Sabbats for Witches. U.S.A.: Hale.
Lady Sabrina, 2006. Exploring Wicca. U.S.A.: New Page.

Yule - Jul

Yule infaller vid vintersolståndet (mellan 20-23 december) och är ett löfte om att årshjulet vänder och ljuset börjar återvända. Midvinternatten är årets längsta men när den är över påbörjar ljuset sitt återintåg. Gudinnan kan ses som den Födande modern eller den Gamla som låter solguden vila under vintern. Solguden föds vid denna tid och dagarna börjar bli ljusare. Kristendomen omvandlade denna blotfest till Jesu födelse, en typ av kristen solfest där Jesus kan ses som kristendomens solgud som för ljuset åter.

Yule är från början en inhemsk midvinterfest som firades av germanska och nordiska folk. Enligt den nutida kalendern löpte den över cirka två månader från mitten av november till början januari. Namnet lever ännu kvar i vårt ord jul. Paret Farrar skriver i Eight Sabbats for Witches  att ordet yule  ursprungligen kommer från fornnordiska iul  som tros betyda 'hjul', men denna betydelse stämmer inte enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Enligt SAOB har hjul  varit en alternativ stavning under 1600-talets senare del. På fornsvenska hette det i singular iul och i plural iula (jul ansågs innefatta flertalet dagar). Andra stavningar som förekommit är bland andra hiuul, juul, jwl, iull, med flera. Den fornnordiska midvinterfester, 'midvinterblotet' eller 'julblotet', är vad man i förkristna tider förknippade med denna högtid. Den kristna julen är förlagd till den 25 december medan den förkristna ofta anses börja den 24 december. Man skiljer således på den kristna och den förkristna, även kallade den hedniska, julen. I de nordiska länderna behöll man det gamla ordet för firandet efter kristnandet. Att den kristna julen firas den 25 december har inga belägg i evangelierna utan det var ett datum romarna valde under 300-talet i kampen mot hedendomen. Att vintersolståndet infaller lite tidigare i kalendern än dagens jul har med ändringar i kalendern att göra. Meningarna har gått vitt isär om julen först och främst ska betraktas som en sol- och fruktbarhetsfest eller som en dödsfest.

Själv föredrar jag att fira enligt de lite mer fornsvenska traditionerna. Jag vill inte dra in för mycket keltiskt eller annat i något som faktiskt finns här sedan lång tid. Den svenska julen har vuxit fram under lång tid och man kan helt sonika välja att utesluta de kristna inslagen. I Sverige har vi ju dessutom lyxen att kunna kalla högtiden för jul  som det är vad den kallats från början.

Samhainaltare

Samhain har passerat. Den var väldigt mysig. Köpte hem majsbröd istället för pumpa. Pumporna brukar tyvärr vara så dyra att det tar emot lite att köpa dem. Men till nästa år kanske jag planerar något att tillaga av innanmätet, då skulle det nog kännas mer okej. Nu hade en glaspumpa istället för en riktig. Gjorde i ordning ett altare med lite saker jag tycker om. Jag planerade inte altaret efter gudinnans och gudens respektive sidor utan körde helt på känn hur jag ville ha det.

Duken är svart, dock ser den lila ut på bilden av någon anledning. Det kändes väldigt högtidlig med lite samhaindekoration måste jag erkänna. Höll det ju enkelt, men det är ju känslan som räknas.

 

Nu ska jag försöka varva ner, har känt mej lite väl stressad senaste veckan. Samhainlugnet fick inte vara så länge tyvärr.

Hoppas ni andra hade en fin samhain!

 

Fridens liljor!

Valborgsmässoafton

Idag är det valborgsmässoafton och ikväll kommer brasorna flamma högt. Ungdomarna förbereder sej för fylleslag (enligt tidningarna). Där jag kommer ifrån finns en tradition denna dag. Hela byn går tipspromenad (alltid med sjukt svåra frågor) byn runt, kastar hästsko med mera på fotbollsplanen och vid brasan senare på kvällen presenteras vinnarna. Man sjunger naturligtvis även den klassiska "Vintern rasat ut bland våra fjällar".

Den första maj infaller beltane som var kelternas startskott för sommarhalvåret (de hade ju bara två årstider). De firade denna högtid med eldar som symbol för solens växande kraft. Den svenska benämningen, valborgsmässoafton, kommer från den Heliga Valborg (ursprungligen Walpurgis) som är den kristna högtid som lades ovanpå den hedniska. Valborg var en anglosaxisk prinsessa som missionerade i Tyskland på 700-talet där hon senare blev abbedissa. Den hedniska traditionen härstammar från Tyskland där man ursprungligen tände eldar och förde oväsen för att skrämma bort både rovdjur och övernaturliga väsen innan man släppte djuren på den första maj. När Valborg helgonförklarades den första maj 870 kom dagen att sammankopplas med henne. Kulten som uppstod efter hennes död 779 kom att handla främst om skydd mot häxor och onda andar.
I Sverige firar många valborg men man associerar inte längre högtiden med helgonet. Man firar istället att våren och ljuset har kommit tillbaka. Alltså kan man säga att firandet har gått tillbaka till den en gång hedniska traditionen. Från början tändes inte brasorna för att skrämma bort häxor utan för att bränna bort det gamla och på så sätt ge plats åt det nya. Att bränna bort gammalt för att ge plats åt nytt passade även kyrkan som knöt an till detta när den tog över högtiden efter att Sverige kristnades på 1000-talet. Kyrkans tanke var här att valborgseldarna symboliskt skulle representera döden och livet efter påskens tema.


Källor:
Wikipedia
Nordiska museet

Ostara

Ostara, eller vårdagjämningen, infaller mellan 20-23 mars och är den första riktiga vårdagen. Ljuset och mörkret är nu lika starka men ljusets styrka kommer att öka och våren börjar komma på allvar. Nu börjar naturen, Gudinnan, att vakna efter att ha legat i sin vintervila.

Ostara, vårdagjämningen, är tämligen ny i den Gamla Religionen och kelterna firade den inte från början. Den tros komma från någonstans runt medelhavet. I Storbritannien firades inte dagjämningarna förutom av de meaglitiska folken föregående kelterna. På varmare platser firades nu den heliga unionen, men längre norrut hör detta till beltane (så även för oss). Runt medelhavet är dagjämningen tiden det börjar spira medan lite längre norrut det är tiden för sådd (vi får som vanligt hålla oss lite till tåls, beltane är snart här).
Den germanska gudinnan Ostara/Eostre har gett högtiden dess namn och man tror att även det engelska ordet Easter härstammar från hennes namn. De flesta moderna påskfirartraditionerna kommer från det äldre paganska firandet av ostara. Det de allra flesta känner igen är dekorerandet av ägg. I antikens Rom, Grekland, Egypten och Persien var färgglada ägg en symbol för fertilitet, odödlighet och återuppståndelse, och åts vid denna tid.
Från början var ägget ett ormägg, lagt av Gudinnan, som kläcks av solens, Gudens, värme. I senare druidiska mysterier ersattes ormägget av ett hönsägg som färgades rött till solens ära.

Ostara är en tid för jämnställdhet mellan det feminina och maskulina i naturen. Solguden har nu verkligen återvänt från dödsriket. Guden är nu mycket ung och Gudinnan är den unga, sköna jungfrun, som leker med och lockar den unga Guden att uppvakta henne. Deras förening låter dock vänta på sej. Vid denna tid är det dags att så frön som representerar dina mål och drömmar så att de kan slå rot och gro för att kunna skördas längre fram.

Samhain

Samhain (uttalas sao-in) räknas ofta som det wiccanska nyåret och är en av de fyra stora högtiderna. Samhain infaller den 31 oktober och det var då man tog in boskapen eftersom det var början på vinterhalvåret. Även kelterna såg detta som sitt nyår då de ansåg att året börjar med den mörka årstiden (samhain är från början en keltisk högtid). Halloween infaller idag på samhain och många vet inte att det är från samhain halloween uppkommit. För kelterna var samhain en mystisk tid som varken hörde till det nutiden eller det förflutna, inte heller till denna eller den andra världen.
Den sista skörden skulle skördas innan 31 oktober och det som inte hanns med övergavs. Pooka (Púka), en nattlig varelse som älskade att terrorisera människor, kom denna natt och kontaminerade allt som inte skördats. Pookas favoritförklädnad var i form av en ful, svart häst.
Samhain var å ena sidan en offer-, divinations- och samhörighetsfest och å andra sidan en fest för hämningslöst ätande, drickande och trotsigt bejakande av fertiliteteten mitt i mörkret. Försoningsoffer var vanligt vid samhain. För väldigt länge sedan förekom även människooffer, man sparade en kriminell för att blidka gudarna, eller en åldrande kung.

Spådom var en central del av denna högtid, dels för att klimatet var en fördelaktig faktor, dels för att man var nyfiken på vad det nya skulle komma med, och dels för att oron om den kommande vintern krävde det. Det fanns åtskilliga sätt för den unga flickan att förutspå sin framtida man vid denna tid. Ett var att vid denna tid duka sitt bord med en lockande måltid. Hennes framtida makes astrala kropp skulle då komma och efter att ha ätit av måltiden vara bunden till henne.

Som alla andra djupt rotade hedniska högtider övertogs samhain av kristendomen. Den förvandlades till Allhelgona. De hedniska dragen levde sej dock kvar så starka att  i England avskaffades Allhelgona under reformationen. Helgen togs inte in igen av engelska kyrkan förrän 1928 med förhoppningen att de hedniska associationerna då skulle vara glömda och begravda (så blev kanske inte fallet).

Många ser samhain som den viktigaste av de fyra stora högtiderna och den är tillägnad de dödas själar. Jag själv anser inte att man ska kalla på bortgångna älskades själar såvida det inte var väldigt nyligen de lämnade jordelivet. Har de hunnit återfödas är det opassande att kalla på dem tycker jag. Vill de komma så kommer de. Divination och liknande är extra starkt under samhain eftersom slöjan mellan världarna är som tunnast vid denna tid.
Enligt wiccansk tro stiger Guden ner i dödsriket och han tas där emot av Dödsgudinnan. Naturen lägger sej till vila i väntan på att våren ska återvända. Det är en mörk högtid.

Jack-o'-lantern, typisk för Halloween.

Mabon

Mabon, höstdagjämningen, infaller mellan 21-24 september och nu är dag och natt åter lika långa. Efter denna natt blir dagarna kortare och solen svagare. Om vårdagjämningen är en tid för initiering, är höstdagjämningen en tid för vila då naturen förbereder sej inför sin vintervila. Namnet mabon kommer från en walesisk gud och det var Aidan Kelly som gav högtiden namnet på 70-talet.
Den sista skörden är nu bärgad och detta ska firas. Guden påbörjar sin resa till dödsriket och Gudinnan blir den gamla/dödshäxan som följer honom dit. Vi firar livet och tar farväl av Guden.
Ett löfte om tid av vila ligger i luften och mörkret kommer att växa sej allt starkare. Detta är en tid för att konservera och vårda det man skördat och det man har uppnått. Vad är det för mening med att nå ett mål om man inte kan upprätthålla det man skapat? Det är således även en tid för tacksamhet över det man fått samt åstadkommit under säsongen som gått.
Även om dagjämningarna är tidpunkter för balans är det även då slöjan mellan det synliga och det osynliga är extra tunn.  Det är även under dessa årstider som människor växlar om till en annan fas vilket resulterar i en period för psykisk och fysisk turbulens.

Beltane

Beltane (uttalas belltejn), eller Bealtine, infaller den 1 maj och är en av de fyra stora wiccanska högtiderna. Kelterna såg detta som början på sommarhalvåret och fruktbarhet var ett viktigt inslag. Även eld var ett typiskt inslag, som majbrasan och dansandet runt majstången. Ordet tros härstamma från urkeltiska ordet belo-te(p)niâ  som betyder "strålande eld". Kelterna firade fertiliteten och solens växande kraft. Boskapen drevs över askan eller mellan två bål för att skydda dem från ondska. Man dansade även runt dessa bål medsols. Unga hoppade över elden bålet för att dra till sej en make/make, den som skulle resa hoppade för att få en säker färd, gravida för att försäkra en lätt förlossning och så vidare. I tidiga keltiska traditioner läste druiderna särskilda trollformler över eldarna. Kristendomen tog sedan över beltanes seder med gudstjänst i kyrkan följd av procession ut till kullar och fält där prästen tände elden.
Kelterna var inte ett soldyrkande folk, inget soldyrkande folk har någonsin sett solen som feminin, och sol på iriska och skotsk gäliska (två keltiska språk), grian,  är ett feminint substantiv.
Våren är nu här på allvar och naturen är full av växtkaft. Det är nu Gudinnan och Guden förenas och befruktar världen. Beltane handlar mycket om fruktbarhet. Detta är tiden för Den stora riten  som är en iscensättning av gudomarnas förening. I covens är det översteprästinnan och översteprästen som utför ritualen som numera oftast utförs med bägaren och athamen i en symbolisk förening.
En annan tradition är att hoppa över eld eller springa mellan eldar för att göra sej av med sådant man inte längre känner gagnar en, det blir en symbolisk markering för en ny början.
Det är inte bara föreningen mellan Gudinnan och Guden som firas vid beltane, handfästningsritualer (paganska bröllop) hålls ofta vid denna tid. För att hedra föreningen mellan kvinna och man kan man fläta håret och dansa runt majpåle/majstång (i Sverige görs väl egentligen detta vid midsommar). Stången representerar då Guden och jorden i vilken den är rest är Gudinnan. Detta är en bra tid för löften och åtaganden av olika slag. Det är en tid för fördjupad, mogen kärlek.

På vissa håll stannade man uppe hela natten för att se majsolen gå upp (man påbörjar då firandet om aftonen dagen innan första maj [lite i stil med vårt valborgsfirande]). Att tvätta ansiktet med dagg från första majomorgonen troddes på många håll i England försäkra skönhet. Kanske något att testa?

solig ostara

Tänk att det är Ostara dag! Den första riktiga vårdagen. Det känns härligt. Jag känner mej dock lite off, har gjort det den senaste tiden. Har ingen riktig ork att göra saker, till exempel gå ut och springa eller promenera. Jag känner mej lite trött. Det var väldigt fint väder i förmiddags och en bit in på eftermiddagen, men jag kände ingen större lust att gå ut. Tog mej dock i kragen och traskade iväg till brevlådan med några brev. Passade på att ta med lite skräp till miljöstationen på vägen. När jag väl var ute i solen så kändes det rätt skönt så jag bestämde mej för att ta en promenad ändå. Blev en vända runt kyrkogården, tycker om att gå runt där, det är så lugnt och fridfull. (Dock bara dagtid, skulle aldrig våga sätta min fot där nattetid.) Såg lite blommor som brutit fram ur jorden, det kändes lovande.

Får se om det blir nåt litet ostarafirande i efterhand med något hembakat =) Vill inte tvinga fram något nu när jag är lite ur balans. Vill inte att det ska vara halvhjärtat.

Ostara

Ostara infaller runt 21 mars, vårdagjämningen. Det är den första riktiga vårdagen. Dag och natt är vid Ostara lika långa och Gudinnan stiger upp ur sin vinterslummer. Hon kommer nu breda ut sin grönska över jorden och Guden kommer växa upp och mogna. De fyller nu jorden och djuren med lust och det är nu tid för nya begynnelser. Påbörja vid denn tid planer för att skörda längre fram.
De flesta moderna påskfirartraditionerna kommer från det äldre paganska firandet av Ostara. Den mest välkända är kanske att dekorera ägg. I antikens Rom, Grekland, Egypten och Persien var färgglada ägg en symbol för fertilitet, odödlighet och återuppståndelse, och åts vid denna tid.
Det här är en tid för jämnställdhet mellan det feminina och maskulina i naturen.
Som nämnts innan är det nu dags att "så" frön som representerar dina drömmar och mål, så att de kan börja gro för att skördas längre fram.

Jag funderar på hur jag vill fira denna ljusets återintåg. Har en vision om en lila tårta. Och det är ungefär så långt jag kommit i att sätta min prägel på högtiden. Ja, man ska inte tvinga fram något, allt måste få ta sin tid. Man byggde ju inte Rom på en eftermiddag, eller vad säger man. Om ni inte redan förstått det så har jag inte brytt mej om att fira alls förut. Därför känns det nu extra viktigt. Inte så att jag tänker anordna parad i kvateret, men nån typ av firande vill jag definitivt få in. Och redan i morgon är första riktiga vårdagen här!