Week 30 - O is for Oden (Odin)

(För svenska scrolla ner.)

For this week's Pagan Blog Project post I'm going to learn about Odin. Why? Because honestly I don't know so much about him and the little I do know comes from the triology of Johanne Hildebrandt, Sagan om Valhalla  (Valhalla saga, a great series which I don't know if it's been translated into English), and reading that series I thought he was portraited as a dick (pardon the expression). Ergo: let's do some research!


Odin was a god of war, a god of creation, a god of knowledge, and a god of death and all these of the moody kind. The ones worshipping him never knew if he would show mercy or if they would become his next vitim and he never did anything without his own winning being prioritized.

In war Odin was worshipped to secure victory. A tradition was to dedicate the enemy army to him by throwing a javelin over it. Though this did not secure victory since Odin was moody and if he saw a brave warrior in battle who he liked he could make sure he got deadly wounded and this way make sure he joined Odin's own warriors at Valhalla. Ergo Odin was the god to worship for those who wished for victory at any cost.

As a god of creation Odin was seen as the father of all and everything. He was believed to be the one who gave the lifegiving spirit to mankind when they were first created.

The god of knowledge Odin is the side of him that always strived for more knowledge and wisdom. This side of him was insatiable. Odin sacrificed one of his eyes to get permision to drink from the Mímisbrunnr, a well of wisdom. Odin also had two ravens, Huginn (thought) and Muninn (memory), which he sent off every morning to visit all the corners of the worlds. Every evening around dinner time they returned and told Odin what was going on, this way nothing worth knowing would escape him. He couldn't help but worry while they were away, because if the thought and memory disappeared no one would longer think of or remember the gods. And without thought and memory it would also be impossible to use the knowledge one have.

Odin was also a god of death. He could force the dead to return just to chat with him if it was something he was wondering about, this way not even the dead could escape his desire of knowledge. Especially those who had died at the gallows interested him. He could sit under the gallows and make the dead talk to him and this way he earned more wisdom about undivulged things. Because of this he was also called "the god of ghosts".

Source: Fornnordisk Mytologi - Enligt Eddans lärdomsdikter  by Lars Magnar Enoksen.

For a long time I have been thinkning I should read more about the Norse mythology since I don't remember much about it from school (if we even studied it, at least I can't remember it). Like as a sign from above I found a book in the shelf in my old childhood room when I visited my mum a couple of months ago. I realized I have thought about this before, more than once. I hope to find time soon to read this book, at least this was a start.

*******************************************************************

Jag tänkte ge mej kast med att lära mej lite om Oden till denna veckas Pagan Blog Project-inlägg. Varför? För att jag i ärlighetens namn inte kan så mycket om honom och för att det lilla jag faktiskt vet kommer från Johanne Hildebradts triologi Sagan om Valhalla  (grym serie) och i den tyckte jag att han framställdes som ett riktigt praktarsel (ursäkta uttrycket). Alltså: här ska studeras!


Oden var en krigsgud, en skapelsegud, en kunskapsgud och en dödsgud och alla dessa av den lynniga sorten. De som tillbad honom kunde lätt bli hans nästa offer och han gjorde inget som han själv inte vann någonting på.

I krig tillbad man Oden för att försäkra sej om seger. En tradition var att viga motståndarhären åt Oden genom att kasta ett spjut över dem. Detta försäkrade dock inte seger då Oden var nyckfull och om han såg en duglig krigare i strid som föll honom i smaken kunde han se till att denne sårades dödligt för att på så vis kunna sälla sej till gudens egna krigare i Valhall. Oden var alltså guden som tillbads av dem som åtrådde seger till varje pris.

Som skapelsegud sågs Oden som allt och allas fader. Han sågs som den som gav människorna den livsgivande anden då de först skapades.

Kunskapsguden Oden är den sida av honom som ständigt strävade efter mer kunskap och visdom. Denna sida av honom var omättlig. Oden offrade sitt ena öga för att få dricka ur Mimers brunn, en visdomskälla. Oden hade även två korpar, Hugin (tanke) och Munin (minne), som han varje morgon sände ut till världarnas alla hörn. Varje dag vid middagstid återvände de för att berätta för Oden om vad som försiggick så att inget av värde skulle gå honom förbi. Han kunde dock inte låta bli att oroa sej för dem medan de var borta, för om tanken och minnet försvann skulle ingen längre tänka på eller minnas gudarna. Och utan tanke och minne kan man inte heller tillgodogöra sej den kunskap man besitter.

Oden var även en dödsgud. Han kunde tvinga de döda att återvända för att prata med honom om det var något han undrade, på så vis kunde inte ens de döda undslippa hans vetgirighet. Särskilt de som dött i galgen intresserade honom (hänging räknas som ett dödssätt i de rituella Odensoffren). Han kunde sitta under galgar och tvinga de döda att tala med honom och på detta vis förvärvade han visdom om fördolda ting. Han kallades således även "gengångarnas gud".

Källa: Fornnordisk Mytologi - Enligt Eddans lärdomsdikter av Lars Magnar Enoksen.

Jag har länge tänkt att jag borde läsa lite mer om fornnordisk mytologi då jag knappt minns något av det lilla man läste i skolan (om man nu ens läser något, jag minns det då inte). Som på beställning hittade jag en bok i bokhyllan i gamla flickrummet när jag var på besök där för några månader sedan. Jag insåg att jag har alltså tänkt tanken mer än en gång förut. Jag hoppas på att snart kunna ta mej tid att läsa denna bok, det här är ju åtminstone en början.