Week 22 - K is for Kelter (Celts)

(För svenska scrolla ner.)
Recently I've been feeling an interest for the Celts and their culture and mythology come over me so I borrowed a book about the at the library. I find them very fascinating.
It's debated about when the Celts reached Britain. The most accepted dating is around 800 B.C.E., though there are historians who claim that the Celts might have reached the island as early as 1500 - 2000 B.C.E. Archeological evidence have shown that they came in smaller groups in waves and disembarked on the shores of Ireland and Britain. This process lasted for a period of a several hundred years and this way they slowly inundated the island with their culture.

Not much is known with certainty about the Celts since they did not leave much eccept for their fantastic mythology and artwork. What we do know is that they were a fearless people who did not hesitate to go into battle. In their culture the warrior class was the most privileged caste and both men and women were trained in the art of war. From the warrior caste the leaders were chosen and also women became rulers. Though there is no evidence of any women being a High King. The leaders were chosen by their ability in battle and their sense of fairness. Other than this they had the reputation of being a people of attractive appearence.

The Celts also made war on each other and this quarrel, made worse by dialectic differences, individual clan customs and local variations of oral traditions, have resulted in what we today incorrectly call "The Celtic Pagan Tradition". These wars, seeming rather small, which derived from these differences created divisions in their society and this on the other hand opened for invasions from the Vikings and the Church.

The Celts were amazing artisans, especially in metalcraft, and they lived in clans based on blood ties to a clan matriarch. They took their family names from a clan patriarch.

Between the second century B.C.E. and the second century C.E. the Celts had a caste of priests, known as Druids and this caste was male-dominated. The Druids valued knowledge and education.

We know that the Celtic religion was, as other Pagan people's, a nature or earth religion celebrating the changing of the seasons and the phases of the moon. The central figure was a goddess, a mother, a symbol of the life giving earth. Her consort was a god who each year had to be sacrificed so that his blood could spill on the earth and fertilizing it in manner for new life to spring forth. He then would be reborn to the goddess as her son and the cycle would continue.

The Celts loved everything which highlighted and honed their war skills and bravery and their children were introduced to this in an early age. Most often the children were raised by foster parents, usually maternal uncles and aunts, who trained them in the skills they would need as adults. These skills were determined by the caste they had in the society. Around puberty they were returned to their parents' house and was considered as grown ups by the clan. An ancient believe was of power being transfered by gender and because of this believe girl warriors was trained by men and boy warriors by women.

Today we believe that the Celts had their origins in the Caucasus or the upper Middle East. What we do know is where they heavily settled. They settled and dominated the southern parts of the Germanic region and Gaul as early as 1800 B.C.E. and that they from this area made war against neighbouring countries. We also know where they ultimately settled. They populated and ruled the regions which we today call England, Ireland, Scotland, Cornwall, Brittany, the Isle of Man, and Wales.

A trace of the Celtic culture can be found by looking at the surnames which today are considered typically Scottish and Irish. Mc and Mac are Celtic patronymics and mean "son of". Also O' is a Celtic patronymic meaning "from" and indicated the name of the father's clan. Another variety of this phenomenon is Ni (pronunces Nee), with the meaning "daugher of", but this has disappeared like in many other cultures. Though in some old cultures patronymics are still used, as in Icelandic, Russian, and Jewish cultures.

Source: Celtic Myth & Magic  by Edain McCoy

***************************************************************

På senaste tiden har jag känt ett intresse för kelter, deras kultur och mytologi så jag lånade en bok på biblioteket. De är väldigt fascinerande tycker jag.
Det tvistas om när är kelterna egentligen nådde Storbritannien. Den mest accepterade dateringen går tillbaka till år 800 före vår tideräkning. Dock finns det de som hävdar att de kan ha kommit så tidigt som 1500 - 2000 f v t. Arkeologiska fynd ha visat att de kom i vågor, i mindre grupper efter varandra, och landsteg på Irlands och Storbritanniens stränder. Denna process pågick ett hundratal år och de översvämmade så småningom landet med sin kultur.

Man vet inte så mycket om kelterna då inte lämnat efter sig så mycket utöver sin fantastiska mytologi och deras utsmyckningar. Dock vet vi att de var ett folk utan rädsla som gärna gick i strid. Deras krigarklass stod högst i rang och både män och kvinnor lärdes upp i stridskonst. Ur denna klass valde kelterna sina ledare och även kvinnor hade höga ledarroller. Dock har man inte hittat bevis på att någon Högkung varit kvinnlig. Ledaren valdes med hänsyn till sin känsla för rättvisa och sina färdigheter i strid. I övrigt hade de rykte om sig att vara ett till utseendet attraktivt folk.

Kelterna krigade även sinsemellan och denna osämja, förvärrad av dialektala olikheter, individuella klanseder och variationer i lokala, orala traditioner, har resulterat i vad vi idag felaktigt kallar "den keltiska paganska traditionen". Dessa till synes små krig som uppkom på grund av dessa olikheter skapade delningar i deras samhälle vilket öppnade upp för invasioner av bland annat vikingarna och kyrkan.

Kelterna var duktiga hantverkare, särskilt i smide, och de levde i klaner baserade på blodsband efter en kvinnlig matriark inom klanen, dock valde man efternamn efter en av klanens patriarker.

Från 200 f v t till 200 år e v t hade kelterna en klass bestående präster, kända som druider, och denna var en mansdominerad klass. Dessa värderade kunskap och utbildning.

Vi vet att kelternas religion var, som andra hedniska folks, en naturreligion som firade årstidernas växling och månens faser. En central gudom var en härskargudinna, en moder, symbol för den livgivande jorden. Hennes gemål var en gud som varje år måste offras så att hans blod kunde flyta över jorden och befrukta den så att nytt liv kunde spira. Han återföddes sedan via gudinnan som hennes son och cykeln fortsatte.

Kelterna älskade sådant som visade upp samt finslipade deras skicklighet och mod och deras barn introducerades till detta i tidig ålder. Vanligast var att barnen uppfostrades av fosterföräldrar, oftast morbröder och mostrar, som tränade dem i de färdigheter de skulle behöva som vuxna. Dessa färdigheter bestämdes via den rang de hade i samhället. Runt puberteten återfördes de till sina föräldrars hem och sågs då som vuxna av klanen. De barn som skulle tränas till krigare sändes iväg för ytterligare träning i särskilda stridsskolor. En gammal tro om att kraft överfördes via kön såg till att pojkkrigare tränades av kvinnor och flickkrigare tränades av män.

Vi tror idag att kelterna hade sitt ursprung i Kaukasien eller övre Mellanöstern. Däremot vet vi att de slog sig ner och dominerade den södra germanska regionen och Gallien så tidigt som 1800 f t v och att de härifrån förde krig mot grannländerna. Vi vet även var de slutligen slog sig ner. De befolkade och styrde de regioner som vi idag kallar England (vilket var platsen de nådde först), Irland, Skottland, Cornwall, Bretagne, the Isle of Man och Wales.

Det finns idag lämningar efter den keltiska kulturen om man tittar på efternamn som idag anses som typiskt skotska eller irländska. Mc och Mac är nämligen keltiska patronymikon och betyder "son of" (som vårt -son med andra ord). O'  betyder "from" (från) och indikerar namnet på faderns klan. En annan variant var Ni (uttalas Ni), vilket betyder "daughter of" (-dotter) men det försvann precis som i många andra kulturer, även den svenska. Det finns dock gamla kulturer som fortfarande använder sig av patronymikon som delar av sina namn och bland dem hittar vi bland annat isländska, ryska och judiska kulturer.

Källa: Celtic Myth & Magic  av Edain McCoy