Jag samlade dock på stenar när jag var liten. Vita stenar särskilt. Även släta stenar, de var ju inte riktigt lika "vanliga". Jag hade två stenar som jag under en period hade med mig överallt. Mina skyddsänglar bodde i dem så jag pratade med dem, önskade saker och dylikt. De ligger i en fin ask i en låda, för göra mig av med dem, det kan jag inte. Insåg precis att jag haft dem i snart 20 år.
Den stora påminde mig om ET.
Jag minns att jag glömde dem på en bänk i gymnastiksalen en gång. Min syssling hittade dem och kände igen dem så när jag var på väg in igen för att hämta dem mötte jag honom och fick tillbaks dem. Fördelen med en liten skola.
Det är något särskilt med stenar. Släta, lagom stora att ha i handen. De är tröstande och lugnande. Min svärmor lade fram några stenar på köksbordet när vi var där i somras. De var till tröst sa hon och la dem bredvid de tända ljusen.
Mamma hade med sig några fina stenar hem från Rhodos när hon och pappa varit där på semester när vi barn inte fått följa med (också länge sedan). Missminner jag mig inte helt så var det jag och min syster som fick dem. Syrran var väl kanske inte så superintresserad, men de var väldigt vackra. Jag vet att jag ha en kvar, de andra, eller i alla fall de flesta, har jag lagt ut i trädgården på senare år. Har ett vagt minne av att jag tagit hit den, annars ligger den kvar i sekretären i flickrummet. Ska kika runt här hemma när jag får tid och ork. Den är väldigt vacker, vit- och brunmarmorerad, slät och något större än en femkrona. En riktig skönhet för en stenfantast.
Jag kanske borde ha svarat stenfolk på den här frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar