Blåmålade ögon var något som ansågs kunna avvärja det onda ögat och som ofta målades/sattes upp i detta syfte. Det onda ögat anses i vissa kulturer vara en typ av blick eller ögonkast som ges på grund av avundsjuka eller ogillande, detta är en tämligen utbredd tro speciellt i mellanöstern. Som skydd mot detta satte man upp det blåmålade ögat i hemmet, bar det om halsen eller hängde det från backspegeln i bilen. Har man ett sådant och det går sönder eller man tappar det ska man inte plocka upp det eller dylikt. Att det går sönder är nämligen ett tecken på att amuletten tagit en "smäll" för bäraren och således bör ersättas med en ny. 
I England trodde man att speglar och andra glänsande föremål avvärjde ondska. På 1700-talet hängde man häxkulor (witch balls) i stugfönstren. Dessa var ihåliga kulor i ofta färgat glas som troddes skrämma bort häxförbannelser, onda andar och olycka. Det lustiga är att häxkulor härstammar från kulturer där häxor ansågs som någonting bra och de fick därför förtrolla kulora fr att öka deras krafter att avvärja ondska. Traditionellt var dessa kulor blå eller gröna och gjorda av just glas även om andra material och färger förekommit. Trädgårdskulor som kan hittas i trädgårdar idag (någon som vet om de är ovanliga i Sverige?) har sina rötter i häxkulan. Häxkulan förväxlas ibland med de glaskulor som används i fiskenät och ingår då i vidskepelse som rör havslegender och dylikt. Doreen Valiente nämner i sin bok Witchcraft for Tomorrow, att häxkulan, särskilt den silverfärgade, kan användas till att spå i, samt att den, som redan nämnt, ofta förväxlas med flytkulorna från fiskenät. I fiskebyar föredrog dock häxor att spå i flytkula då den inte var särskilt farlig att äga; den var ett vardagsobjekt som återfanns i de flesta av byns hem.
En del vill påstå att häxkulan även stått modell för julgranskulan (så även Valiente). Den skulle då skydda mot besökares avundsjuka blickar över julklapparna under granen, men denna teori anses inte ha någon sanning i sig.
Silver har alltid haft en viktig roll inom folktron. Denna metall ansågs effektiv mot ondska och användes ofta i amuletter. Även stål ansågs effektivt och föremål av stål lades ofta i nyföddas säng eller dödas kista som skydd.
Ett annat föremål som ansågs skydda mot onda makter var vådastål. Vådastål är ett vasst föremål som lett till någons död eller som under användningen gått sönder. Detta speglar principen vasst emot, som innebär att vassa föremål har apotropeisk effekt. I medelhavsländerna används handtecknet corna som en variant av vasst emot, pek- och lillfinger formar vassa horn. Även ångerstål ansågs besitta särskilda starka krafter, precis som vådastålet, mot ondska. Ångerstålet var ett vasst objekt, exempelvis en kniv, som ägaren använt på ett sådant sätt att han efteråt ångrade sig. Detta kunde till exempel ha varit att ha skadat en medmänniska.
Ett annat exempel på silvrets skyddande egenskaper återfinns i hur man skyddar sig mot vampyrer: silverkulor, krucifix, gärna i silver. Mot vampyrer fungerar också vitlök, träpålar (genom vamyrens hjärta) och även vilda rosor.
Skator har setts som otursdjur särskilt på Irland och i Storbritannien.
I Antikens Grekland var fallossymbolen en avvärjande symbol som ofta placerades ovanför dörröppningar.
I romsk konst var apotropeiska målningar vanliga. Det onda öga som kommer av avund bringar olycka över den som blir avundad. Därför försökte man se till att ens gäster skrattade när de var på besök då skrattet fungerade som avvärjande. Detta uppnåddes på så sätt att man hade skrattretande bilder i hemmet föreställande exempelvis, gigantiska fallos, missbildningar såsom kutryggighet. Även sådant som inte ansågs romskt var objekt för förlöjligande, exempel på detta var pygméer och svarta afrikaner.
Bilder från: Wikipedia
2 kommentarer:
Tack för ett intressant inlägg....En del visste jag, annat var nytt..:)
Mycket intressant läsning, tackar :-)
Skicka en kommentar