Jag är inte så bevandrad inom detta området måste jag erkänna. Ingen tandfe kom och hämtade mina tänder. Istället las de i ett glas vatten och förvandlades till en guldpeng.
Dock trodde jag att älvorna dansade över ängarna när dimman låg tät över markerna. Och när det efter regn "rök" från bergen sa mamma att bergatrollen kokade gröt.
Jag har alltid fascinerats av skogsrået så jag tänkte berätta om henne. (Ingen älva/fe kanske, men ändå.) Kommer ihåg att jag läste om henne i en läsebok i tvåan (tror jag det var) och tyckte det var ett intressant väsen. I den texten hade hon fångat två män som hon tagit hem, missnöjd med att de inte var lika långa skulle hon hämta sin hacka och göra något åt saken, då flydde de. Morbid text i en bok för åttaåringar kanske?
I svensk folktro var skogsrået, eller skogsfrun, skogens härskarinna. Hon vakade över djuren och kunde, om hon fattade tycke för någon, ge dem som gåva. Hon troddes locka vandrare vilse och förförde män hon fann attraktiva. Framifrån var hon vacker med långt hår men sedd bakifrån hade hon en urholkad rygg, som på ett gammalt träd. På vissa platser i Sverige hade hon en rävsvans son stack fram under klänningsfållen. En man som förförts av skogsrået blev fåordig och inåtvänd då hans själ stannade hos henne.
Skogsrået hade inte bara negativa egenskaper. Hon sades ibland hjälpa fäbodflickor med boskapen. Om hon blåste ner i en bösspipa så skulle bössan aldrig mer missa. Dock såg hon till att hennes egna älgar som hon red på inte träffades. I Bergslagen väckte hon kolaren som sov när milan brann. Var man snäll mot henne kunde man belönas och kolarna lämnade således gåvor till henne på en särskild plats för att försäkra sej om att de kunde sova lugnt och att hon då som tack skulle väcka dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar