söndag 19 februari 2012

week 2 - A

(För svenska scrolla ner)
This I'll dedicate to my Alice.
When I was 11 my uncle and his girlfriend's cat had 5 adorable kittens. Just before I turned 12 my mother said I could have one of them. I chose a tortoiseshell female called Alice. Oh, how I loved that cat. She slept in my bed almost every night. She took one of my soft toy animals, a big shaggy dog and made it hers, se would lay suckle on it. When the whole family went away on vacation she would miss us so much she wouldn't want to eat.
Just before I turned 17 I moved to the city of Karlstad to study. I would return for the weekend and walking through the garden I would call her name. It never took her long to come home. If she saw me she would answer by meowing all the way to the front door. Alice talked a lot. When she got in she would sit down in the stairs calling for me, telling me she wanted me to follow her to my room so she could suckle on the soft dog while I was combing her.
She was a master hunter, bringing home lots of birds, mice and squirrels. 3 times she had kittens, never more than 2 at a time. 2 were kept and 2 dad made us find homes for (they ended up in the same family and the mother in that family seemed really nice and Alice seemed to like her and she rarely liked strangers). I cried a lot when the kittens moved out.
In 2005 I left Värmland (a Swedish province) for Göteborg, but I would return occasionally and in the summer of 2007 I had a boyfrined in Värmland who would come and visit sometimes when I was at my parents' house. Alice would sit and stare angrily at him by the end of the bed, but her paw under the blanket at scratch him under his toes. He had taken her side of the bed and apparently sharing was not an option. I found this hilarious. I think she was happy when it ended and she could have her side and me back for herself.
During the autumn/winter that year she disappeared. I was working in Oslo and my mom called and told me Alice hadn't been home for weeks. To this day I wonder where she went. Not a day goes by without me thinking of her and miss her. Very often I dream of her returning. I still happens that I cry myself to sleep because I miss her so badly.
Unfortunately there aren't so many digital pictures of Alice, which I think is ashame, but there are lots of regular ones. Alice loved being photographed and every time the flash went off she would strike a new pose.
 Last summer me and my boyfriend got a cat. Sometimes I feel bad for letting a new cat into my life...

My beautiful Alice.

A scrapped page of Alice in the garden.

Den här tänker jag dedikera till min Alice.
När jag var 11 fick min morbror och hans flickväns katt 5 jättesöta kattungar. Precis innan jag fyllde 12 sa mamma att jag kunde få en. Jag valde en sköldpaddsfärgat hona som kallades Alice. Som jag älskade den katten. Hon sov i min säng nästan varje natt. Hon tog en av mina mjukdjur, en stor lurvig hund som hon gjorde till sin och den låg hon och gosade med och sög på som om hon diade. När hela familjen åkte bort på semester saknade hon oss så mycket att hon inte ville äta.
Lite innan jag fyllde 17 flyttade jag till Karlstad för att plugga. Varje helg åkte jag hem och när jag gick över gårdsplanen ropade jag på Alice. Det dröjde aldrig länge innan hon kom. Såg hon mej så ropade hon till svar hela vägen fram till dörren. Alice pratade massor. När hon kom in satte hon sej i trappan och ropade på mej. Då ville hon att vi skulle gå upp till mitt rum så hon kunde snutta på sin hund medan jag kammade henne.
Hon var en mästerjägare och drog hem mängder av fåglar, möss och ekorrar. 3 gånger fick hon kattungar,men aldrig mer än 2. 2 fick bo kvar och 2 tvingade pappa oss hitta hem åt (de hamnade hos samma fmailj och mamman i den familjen verkade väldigt kattkär, Alice verkade gilla henne och hon var annars inte särskilt förtjust i främlingar). Som jag grät när kattungarna flyttade.
2005 lämnade jag Värmland för Göteborg, men med jämna mellanrum reste jag hem och sommaren 2007 hade jag en pojkvän i Värmland som brukade komma och hälsa på när jag var hemma hos mina föräldrar. Alice brukade sitta och stirra arg på honom i fotänden av sängen, sticka in en tass under täcket och klösa honom under tårna. Han låg på hennes sida och dela var inte ett alternativ. Jag tyckte det här var hysteriskt roligt. Hon var nog glad när det tog slut och hon fick ha sin sida och mej för sej själv.
Någon gång under hösten/vintern samma år försvann hon. Jag var i Oslo och jobbade och mamma ringde och sa att Alice inte varit hemma på flera veckor. Än idag undrar jag var hon tog vägen. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och saknar henne. Väldigt ofta drömmer jag att hon återvänder. Det händer fortfarande att jag gråter mej till sömns för att jag saknar henne så mycket.
Tyvärr finns det inte så mycket digitala bilder på Alice, det tycker jag är lite trist, men det finns mängder med vanliga. Alice älskade att bli fotad och varje gång blixten gått av bytte hon pose.
I somras skaffade jag och min sambo en katt tillsammans. Jag kan ibland känna dåligt samvete att jag släppt in en ny katt i mitt liv...

3 kommentarer:

Korpöga sa...

Jag vet hur hemskt det är att förlora en katt. Min första katt Luffy blev bara ett år och en vecka gammal. En svart enorm, långhårig häxkatt, som föddes på min födelsedag. Jag såg honom när han var 4 dagar, jag fick uppfostra honom i hans get hem ge honom ett namn och han blev mycket vanmig innan han flyttade hem till mig. Han blev påkörd. Men jag fick hem hans kropp. (exakt tre månader innan dog min 9 åriga leguan, så det blev dubbel sorg)
Senare insåg jag varför han lämnade oss, han lämnade plats åt två sjuka katter som jag köpte, och på så sätt räddade livet på. Idag är de 4 år gamla. De är innekatter för jag klarar inte av att släppa ut dem, bara i koppel.
Jag gråter ännu över Luffy. Jag kommer alltid sakna den katten. Men jag kan ha en distans till det, och mina nya små pojkar får torka mina tårar med deras spinnande. Allt sker av en anledning. Det finns en mening med varför nya katter kommer in i ens liv :)

Korpöga sa...

Kanske är det en bra idé, om inte en symbolisk begravning så iaf skapa en minnesplats, en sten, en blomma eller vad som nu passar dig, Alice och rent praktiskt.
Jag planterade en ros åt Luffy i trädgården. Det känns som att när den blommar så finns han där i blommorna. Hans skönhet lever vidare.
Men avslut är viktiga.

Angelika "BlueRain" sa...

Usch, vet hur det känns när en katt försvinner. Min katt Tin-Tin försvann spårlöst också och jag vet fortfarande inte vad som hände honom. Jag försöker tänka att han bara flyttade till en annan familj, annars får jag så många hemska bilder inne i huvudet av vad han kan ha råkat ut för!
Det är svårt att gå vidare när man inte kan ta farväl ordentligt ...